Julafton idag. Har hög feber och mår allmänt jättedåligt men tabletter gör visst underverk så jag ska nog klara mig idag/imorgon.

Julklapparna ligger under granen som dom ska, aningen fler än på bilden ovan och aningen mindre upphetsade barn, men jag är glad för julafton är den mysigaste dagen på året!! Några släktingar kommer hit så det blir inte fullt hus i år.

God jul på er mina små vänner och hoppas ni får det jättebra och jättemysigt för det ska jag ha!

Hej hej hej. Äntligen är denna skol-veckan över. Varit sjukt dryg. Lite splittrad är jag också, beslutsångest har jag med. Men annars så!

Ska till Rebecca strax för lite fredagsmys. Stannar där över natten! Ska skriva mer sen, lite roligare än detta. Håll ut mina små kycklingar! Pusss

Många tog för givet att det var muslimska terrorister som hade begått Norgebombningen, troligtvis Al-Qaida, och det är tillfällen som då hatet mot islamismen och internationalismen växer hos många. Att sedan inse att man haft fel och att det var just detta hat som var anledningen till bombningen och skjutningarna på Utöya är nog en ögonöppnare för många.

På både gott och ont. Fördomsfullheten minskar kanske, men till vilket pris? Rädslan ökar ju. För många, eller för de allra flesta västerlänningarna har terrorismen varit något långt borta som inte riktigt påverkat just dom. Terrorismen har varit förknippad med islamister, Al-Qaida, något långt bort som vi endast läst om. Därför tror jag att många även hoppades på att det skulle vara någon känd terrororganisation som hade utfört attentatet. För vem går säker om en till synes vanlig, blond, ung norsk kille utför något sådant här, ensam?

Rädsla är inte bättre. Några direkta konsekvenser av händelsen är ju att det var många ungdomar som valde att gå ur partiet och helt enkelt bara sluta med allt som har med politik att göra. Många stirrar sig blinda av hat och ser allt svart på vitt.

Jag har hört många som tror att en konsekvens av händelsen kan vara att Breivik ger inspiration till andra extremister. Kan han, kan dom. Själv tycker jag att det är både rätt och fel, beroende på hur vi hanterar det hela nu. Om vi bemöter händelsen som några gjort, genom att gå ur partiet, strunta i politiken och helt enkelt göra precis så som Breivik ville, visst kan det ge idéer för andra där ute. Då är det ju värt det, han har ju lyckats med sin plan. Men om vi gör som Stoltenberg sa, bemöter det med mer demokrati, större öppenhet och humanitet tror jag faktiskt inte att det skulle öka risken för några fler liknande terrorattentat. Man måste visa och stå fast vid att Breivik kanske tog ifrån oss liv och skapade stor sorg och ilska, men han förändrade inte socialismens ideologi och man kommer fortfarande främja mångfald på precis samma vis som innan.

Vi har fått lära oss att terrorism finns i alla grupper överallt och vi har lärt oss att vi måste förändra oss för att förebygga att fler blir som Breivik. Konsekvenser vi fick lära oss den hårda vägen men som gynnar oss i längden för att bli ett bättre samhälle.

Det är svårt att tänka sig att en enda människa kan göra en sådan här ondskefull handling. För det är ju vad vi sett, en man som på egen hand skapat en sådan otrolig sorg och ilska hos många. Vad man missar och vad man borde förstå är att bara för att det var en man som utförde handlingarna så är det inte endast en man som ligger bakom det. Samhället har ett ansvar och vi har inte tagit det ansvaret.

Det är svårt att förutspå sådana här typer av terrorister i förväg. Breivik hade tidigare uttryckt högerextrema åsikter men han hade inte förespråkat våld i sina texter. Därför tror jag att man inte tog honom på allvar, att han inte utgjorde något hot och att man därför viftade bort hans åsikter. Bara där gör man fel, även om många fel begåtts långt innan som bildat gropunkten för en terrorist och extremist som Breivik. För Breivik bestämde sig inte bara plötsligt en dag för att utföra detta terrorattentat. Något har skapat honom. Och man kan inte skylla det på någon sjukdom för Breivik var inte psykisk sjuk. Det är vårt samhälle som göder personer som honom. I det svenska samhället, i norden, väljer vi att lyssna på sådant vi vill höra och viftar bort sådant som för med sig obehag. Vi tar Sverigedemokraterna på skämt men hur mycket vet vi egentligen om allt hat som finns bakom? Man kan inte ta hat på skämt. Det har vi fått erfara nu. Vi måste börja rota bland det obehagliga, vara öppna och lyhörda mot allt och alla och motarbeta utanförskap, utsatthet och besvikelse för då motarbetar vi även grunden till hat. Många ungdomar dras in i detta hat, blir kriminella, blir extremister osv. därför att vi väljer att frysa ut och straffa personer som anses hatiska istället för att lyssna på dom. Hat föder hat. Vi måste bemöta dom med öppenhet och kärlek. Vi måste se till att våra unga inte känner sig oönskade, obetydliga eller mobbade för det är sådana erfarenheter och upplevelser som skapar förutsättningarna för destruktiva ideologier, grupperingar och föreställningar. De som redan blivit kriminella, politiska eller religiösa extremister osv. fyller en plats vi i dagsläget inte gör. De fångar upp ungdomarna, lyssnar, bryr sig och förstår. För dom blir vi då fienden. Och vem kan klandra dom när vi inte var där när det behövdes?

För att förebygga att det ska finnas fler personer som Breivik måste vi förändra oss mycket och snabbt. Inte bara samhället i allmänhet utan varje liten individ där ute. Nästa gång någon säger att dom inte tycker om invandrare, att dom är emot islam och verkar allmänt hatiska, irriterade och frustrerade. Vifta inte bort dom, skratta inte, fnys inte åt dom och säg att deras åsikt är inte är värd någonting. För varje gång det görs gror hatet ännu djupare och det är hatet som är grunden till terrorismen och i detta fall tog terrorismen 76 oskyldiga människoliv.

En sak jag har så jävla svårt att förstå mig på är tjejer som svinar runder. Och då menar jag inte sexuellt utan de som svinar mot sina vänner. Jag förstår varken poängen eller vad man tror att man tjänar på av att gå bakom ryggen på folk eller bara bete sig allmänt illa och försöka vinna på det. Att säga hur mycket man stör sig på någon men så fort man träffas så kramas man och skickar ut komplimanger på löpande band, att man klänger på killar som man vet att ens vän tycker om, skrattar i smyg när hennes kille behandlar henne fel och glädjs när personen i fråga har en dålig hårdag.

När man går ut med att man var mobbad under hela skoltiden men i själva verket själv började mobba folk efteråt, när man skrattar fram att man har varit intim med en nära tjejkompis pojkvän, blir innerligt lycklig när tjejkompisen kuggar på en tenta och är på väg att göra en high-five när hon får en camping av finnar på hakan.

Vad hände med den ömsesidiga respekt som krävs i ett vänskapsband? När försvann den? När jag och mina vänner pratar om resten av gänget så gör vi det med stolthet. Vi glädjs över att E hittade en sådan fantastisk kille, att L fick sitt absoluta drömjobb som hon kommer göra succé på, att S tränade ner sig 15 kilon, att M kom in på sin utbildning och att L fick sin ring på fingret.

Istället så finns det tjejer som tror att de är bättre än alla andra, som tittar sig i spegeln och inte kan sluta beundra sig själva, som lägger på det sista lagret smink och tror att det skulle förändra saken.

Visserligen får det din hy att se felfri ut, men det kommer aldrig att ändra dig som person. Ett vackert yttre på en sådan personlighet gör bara kontrasten till ditt fula inre så jävla mycket större.